vemeja

Tidigare idag var jag och min far och hälsa på min kära farmor. En riktigt krutkärrring. 96 år och klagar inte över något. 96 år, förstår ni hur länge hon har levt? Anledning till att jag egentligen skriver om henne är för sättet hon ser på- och uppskattar saker. Det fanns inte ens i hennes högsta drömmar att vi bara skulle dyka upp så där och hälsa på. Överlycklig,över något som för mig är självklart. Sedan berättar hon hur glad hon blir när vi skickar kort från alla våra resor som barnbarnen åker iväg på. "-det är ju roligt att ni kommer ihåg mig..." Klart vi kommer ihåg dig! Hon önskar att hon kunde följa med på någon resa men hon vill inte ställa till med besvär på flygplanen. Besvär? det är deras jobb!

Man får sig en tankeställare. När ska man börja vara glad och uppskatta det man har istället för att vara bitter och tragla över det man inte får?

Min dröm är att få bli som min farmor...